Autism eller PTSD? Två tillstånd som ofta förväxlas och hur de skiljs åt

Tänk dig en vuxen som under flera år har samlat på sig den ena diagnosen efter den andra. Först depression, sedan ångest, kanske en period av utmattning eller terapi för något som kallades stresskänslighet. Ändå har ingenting riktigt stämt, och ingen behandling har gett den effekt man hoppades på. Till slut väcks en ny fråga (ofta sent och inte sällan hos kvinnor): handlar det egentligen om autism? Eller rör det sig om spåren efter ett tidigare trauma? Och går det överhuvudtaget att avgöra skillnaden?

Det här mönstret känner vi igen. Autism och posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, kan se förvillande lika ut på ytan, särskilt hos vuxna. Ändå behöver tillstånden delvis olika insatser. Att reda ut vad som är vad blir därför ingen akademisk övning, utan något som påverkar vilken hjälp du faktiskt får.

Varför tillstånden är så lätta att blanda ihop

Vid en första anblick delar autism och PTSD en rad drag. Båda kan föra med sig att man drar sig undan socialt, att känslorna blir svåra att reglera och att affekten verkar avflackad. Sömnen krånglar, koncentrationen sviktar och vardagen kräver mer energi än den borde. Därtill finns beteenden som på ytan liknar varandra, trots att de bottnar i helt olika saker.

Ta sensorisk känslighet som exempel. En autistisk person kan ha levt hela livet med starka reaktioner på ljud, ljus eller beröring. Vid PTSD uppstår i stället en förhöjd vaksamhet efter ett trauma, då kroppens larmsystem står på högvarv. Utåt kan de två se nästan identiska ut. På samma sätt påminner det autistiska behovet av rutiner och förutsägbarhet om den hypervigilans som följer med PTSD, fast drivkrafterna skiljer sig åt. Rutiner ger trygghet i en värld som ofta känns oförutsägbar, medan en vaksamhet i stället handlar om att försöka bevaka hot som redan inträffat.

Ytterligare ett exempel är det som kallas autistisk shutdown, alltså ett slags överbelastning där en person tillfälligt “stänger av” när intrycken blir för många. Detta kan likna den dissociation som förekommer vid trauma, då man kopplar bort från sig själv eller sin omgivning. Även repetitiva beteenden, som att gunga eller upprepa rörelser, fyller ofta en självlugnande funktion som kan misstas för traumarelaterad coping. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att tillstånden förväxlas, varken av omgivningen eller ibland inom vården.

Den avgörande skillnaden ligger i debut och förlopp

Om symtomen kan likna varandra, var ligger då nyckeln? Framför allt i frågan om när svårigheterna började och hur de ser ut över tid.

Autism är medfött. Dragen finns där från tidig barndom och visar sig i flera olika sammanhang, hemma, i skolan och tillsammans med andra. De är förhållandevis stabila och följer med genom livet, även om de tar sig olika uttryck i olika åldrar [1]. PTSD uppstår däremot efter en eller flera identifierbara händelser. Här är det vanligt med påträngande minnen, mardrömmar och flashbacks, alltså att traumat tränger sig på och återupplevs. En person med PTSD undviker dessutom ofta sådant som påminner om det som hänt, och bär på negativa tankar om sig själv eller omvärlden som hänger ihop med traumat [2].

På så sätt blir tidslinjen ett av de viktigaste verktygen. Har svårigheterna funnits så länge man kan minnas, och visar de sig oavsett situation? Då talar mycket för autism. Dök de i stället upp efter en specifik händelse, och triggas de av påminnelser om den? Då pekar det snarare mot PTSD. Tabellen nedan sammanfattar de viktigaste skillnaderna.

Trauma är vanligare bland autistiska personer

En komplikation gör dessvärre bilden ännu mer sammansatt. Autistiska personer löper nämligen större risk att utsättas för just sådant som kan leda till PTSD. Forskning visar att autistiska personer oftare drabbas av mobbning, kränkningar och övergrepp än andra. En systematisk översikt och metaanalys fann att i storleksordningen 44 procent av autistiska personer hade utsatts för någon form av mobbning, och att upprepad utsatthet var vanlig. Siffran varierar dock kraftigt mellan studierna och ska läsas som en grov fingervisning snarare än ett exakt mått [3].

Svensk forskning pekar i samma riktning. En studie baserad på tvillingregistret vid Karolinska Institutet visade att unga med en bredare neuropsykiatrisk problematik (snarare än en enskild diagnos) hade tydligt ökad risk för sexuell utsatthet [4]. Vidare fann en longitudinell brittisk studie att barn med fler autistiska drag hade nära fördubblad risk att få en PTSD-diagnos som unga vuxna, även sedan forskarna tagit hänsyn till kön, begåvning och social bakgrund [5]. Exakt varför det ser ut så vet vi däremot ännu inte säkert, och sannolikt spelar flera faktorer in, från social sårbarhet till den påfrestning det innebär att ständigt anpassa sig till en omgivning som inte är byggd för en.

Därtill finns tecken på att autistiska personer kan uppleva fler typer av händelser som traumatiska än vad de gängse diagnoskriterierna fångar [6]. Något som ytterligare suddar ut gränsen mellan tillstånden.

Samtidigt kan tillstånden förekomma tillsammans

Det är värt att stanna vid en viktig poäng. Autism och PTSD är inte bara lätta att förväxla, de kan också finnas samtidigt hos samma person. Och här blir siffrorna minst sagt spretiga.

Studier som bygger på symtomskattningar landar högt. I en undersökning av autistiska vuxna som varit med om trauma uppfyllde omkring 45 procent kriterierna för trolig aktuell PTSD, och så många som 61 procent för trolig PTSD någon gång i livet [6]. Samtidigt visar registerbaserade studier, som utgår från faktiskt ställda diagnoser, betydligt lägre tal. En stor metaanalys fann till exempel en prevalens kring 2 procent bland autistiska vuxna, ungefär i nivå med befolkningen i stort [7]. Samma forskare påpekar dock att symtombaserade skattningar landar långt högre, omkring 44 procent bland vuxna, och att diagnoskriterierna kanske inte fullt ut fångar hur autistiska personer upplever och uttrycker trauma.

Hur går det ihop? Den troligaste förklaringen är att PTSD ofta missas hos autistiska personer. Diagnoskriterierna är formulerade utifrån hur trauma vanligtvis yttrar sig, och de fångar inte alltid hur en autistisk person upplever eller uttrycker det som hänt. Med andra ord handlar denna diskrepans förmodligen om underdiagnostik, snarare än om att PTSD skulle vara ovanligt. För dig som söker svar är det här en nyttig påminnelse. Höga siffror från enskilda studier ska tolkas med viss försiktighet, men frånvaron av en diagnos betyder inte att allt står rätt till.

Varför särskilt kvinnor riskerar att hamna fel

Ett mönster återkommer gång på gång, och det rör kvinnor. Autism hos flickor och kvinnor upptäcks ofta sent, dels för att dragen kan se annorlunda ut och dels för att många lär sig att dölja dem. Att maskera, alltså att medvetet eller omedvetet anstränga sig för att verka som alla andra, tar mycket energi. Forskningsläget kopplar maskering till ökad risk för ångest och nedstämdhet, även om bilden av om kvinnor maskerar mer än män fortfarande är osäker [8].

Konsekvensen blir att många kvinnor hinner få flera andra diagnoser innan autismen ens kommer på tal. Depression, ångest, utmattning, ätstörningar och ibland personlighetssyndrom eller PTSD. En kvalitativ studie av kvinnor som fått sin autismdiagnos sent i livet beskrev dessutom hur utbredd utsattheten varit, inte minst sexuella övergrepp [9]. Även svenska källor lyfter att flickor, kvinnor och äldre lättare hamnar under radarn och därför upptäcks sent [10]. Mot denna bakgrund är det knappast förvånande att gränsen mellan trauma och autism ibland blir svår att dra just här.

Därför är en noggrann utredning avgörande

Om så mycket talar för att tillstånden går in i varandra, hur reder man då ut dem? Svaret stavas utredning, och den behöver göras ordentligt. En genväg räcker sällan.

I praktiken vilar en bra neuropsykiatrisk utredning på flera ben. En noggrann genomgång av din utveckling och livshistoria, gärna med kompletterande uppgifter från någon som känt dig länge. En kartläggning av hur du mår nu och hur du mått tidigare, inklusive eventuella trauman. Och en bredd i bedömningen som håller dörren öppen för flera möjliga förklaringar. Socialstyrelsens nationella riktlinjer betonar just att utredningar bör vara individanpassade och att man behöver vara öppen för att samma symtom kan ha olika orsaker [11]. Ett utredningsteam består därför vanligen av både legitimerad psykolog och specialistläkare.

På Rikta arbetar vi efter den principen. Våra utredningar bygger på en strukturerad genomgång av din historia och ditt mående, och vi tar trauma på allvar som en del av helheten i stället för att se det som en parentes. På så sätt minskar risken att du får fel etikett, och att åren går utan att du får rätt stöd.

Olika tillstånd kräver olika stöd

Varför är då skillnaden så viktig att få rätt? Helt enkelt eftersom insatserna skiljer sig åt.

Vid PTSD finns god evidens för traumafokuserad terapi, exempelvis traumafokuserad KBT och EMDR. Behandlingen riktar in sig på själva traumat och på att bearbeta det som hänt [12]. Autism går å sin sida inte att behandla bort, och det är heller inte målet. I stället handlar det om förståelse, anpassningar i vardagen och stöd som gör livet mer hanterbart. För många blir coachning ett konkret sådant stöd, där man tillsammans hittar strategier för struktur, energi och relationer. Vid samtidig ADHD kan dessutom medicinsk behandling vara aktuell.

Finns både trauma och autism med i bilden behöver insatserna vägas samman. Då kan en autistisk person behöva traumaterapi som anpassats, med tydligare struktur, lugnare tempo och hänsyn till sensoriska behov. Forskningen på sådana anpassningar är ännu i ett tidigt skede, men vart den är på väg är lovande [13]. Poängen är hur som helst att rätt stöd förutsätter rätt förståelse. Behandlar man trauma men missar autismen, eller tvärtom, uteblir lätt effekten.

Boka ett kostnadsfritt rådgivningssamtal

Känner du igen dig? Många bär på en gnagande känsla av att tidigare förklaringar inte räckt hela vägen. Du behöver inte reda ut det på egen hand.

På Rikta erbjuder vi ett kostnadsfritt rådgivningssamtal på 30 minuter. Det passar dig som misstänker att du har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, och lika väl dig som redan har en diagnos och vill gå vidare med coachning, utredning eller medicinering. Vi lyssnar, svarar på dina frågor och hjälper dig hitta nästa steg.